Jag var på Filmhuset i Stockholm för att spela in ett TV-program.

Full fart överallt – i en studio repade Let’s Dance, i en annan spelade vi in Naked Attraction.

Plötsligt blev jag akut kissnödig. Jag rusade in på en toalett, och – som vanligt – tänkte jag, - jag sätter mig inte, man vet aldrig vad som hänt på den där ringen.

 

Så jag halvstod. Det var bråttom.

Jag började kissa, men något kändes fel. Det stänkte åt alla håll.

Det tog några sekunder innan jag insåg varför:

Locket var nere. 

 

Där stod jag – kiss överallt, sjöblöta byxor och en hel korridor full av människor utanför.

Som tur var kunde en kollega smuggla mig till sminkrummet, där jag tvättade byxorna och torkade dem med hårfön.

 

Jag har skämts över det här ända till idag. 

 

Men historien har allt: en början, en mitt och ett slut.

Och precis som i TV – är det i de där oväntade ögonblicken, där vi visar oss som människor, som berättelsen får liv.

 

Här på min kunskapssida delar jag några konkreta tips för hur du kan använda din egen vardag för att berätta historier som berör. Klicka på knappen för att komma tillbaka till inläggen.